Slösurfade lite gamla DIF-artiklar på Retreiver och fastna bl a för den här som publicerades i Aftonbladet under hösten 2005. Även om jag tidigare uttryckt mitt missnöje över vårt nuvarande tränarpar finns det faktiskt fler återkopplingar till dagens kräftgång än Siggi & Pålle. Vad vi ser idag är till stor del en produkt av tidigare års strategiska beslut som inte hör samman med skador, dåligt självförtroende, taskiga domslut och överdoser av otur. Det är lätt att glömma bort!
Ironin, som tydligt återspeglas i artikeln, är ju den att Djurgården, med överbetalda och trötta ”stjärnor”, halkar klart efter samtidigt som Ifk Göteborg spelar CL-kval med ett gäng kids och lojala trotjänare i huvudrollen.
Ser man på nuvarande Allsvenska topplag så har samtliga, mer eller mindre, valt att satsa på både hemvävt och välbetalt. Göteborg, Kalmar och Ellos ligger i framkant och har vågat släppa fram egna produkter samtidigt som dem har värvat klokt. Deras värvningar har inte alltid varit billiga, men att värva en dyr spelare tycker jag rättfärdigas av att värvande klubb, samtidigt som de värvar, har egna produkter att täcka upp med inom organisationen.
Helsingborg och Bajen har såvitt jag kan förstå släppt fram sina talanger av en annan anledning än Göteborg och Ellos, nämligen den att klubbarna gjort vad nöden när inget annat funnits att tillgå. Dessa två klubbar har alltså inte haft något annat val än att slänga in sina talanger i hetluften. Å andra sidan har dem vid tidpunkten haft halvlovande spelare att tillgå och som, med facit i hand, klarat av det Allsvenska tempot. Vilka har Djurgården idag som skulle kunna kliva in från de bakre leden när t ex alla hela vår ordinarie backlinje är skadad/avstängd? Hellqvist kan ju liksom inte hoppa in på alla positioner samtidigt!
Lite krasst var det väl så att när det inte längre fanns unga hungriga talanger att värva, typ IsakKim valde DIF att istället för att försöka få fram egna talanger uteslutande satsa pengar på löner och färdigutvecklade legospelare. Istället för att se om sitt eget hus valde Djurgårdens visionärer att spana utomlands;
- Om man tittar utomlands finns det ett klart samband mellan prestation och lön. De bästa spelarna tjänar mest pengar och gör det hos de bästa klubbarna. Om vi vill ha bra spelare, måste vi betala ordentligt, så enkelt är det.
Samt att satsa på ”mellanstjärnor” för att spetsa till truppen;
Pengarna ska först och främst gå till högre spelarlöner; dels för att behålla ”mellanstjärnorna” (de som brukar försvinna till Norge, Danmark eller Holland), dels för att locka till sig nya spelare som spetsar och breddar truppen
Det klubbens ansvariga trodde på 2005 vad gäller t ex lönesituationen gäller generellt också idag men för svenska lag har höglönestrategier knappast visat sig vara särskilt effektiva. Se bara på Malmö som med sina ”dreamteam” under 2000-talet ”bara” (trots allt mer än aik!) vunnit ett enda SM-guld och nu med Roland Nilsson vid rodret helt ändrat inställning. Något Djurgården nu också börjat göra, ett flertal lovande talanger har nu plockats till klubben och med en kommande jätteungdomssatsning.
Kommer bli mycket intressant att följa Ungdomssatsningen som på typiskt Djurgårdsmanér ska kosta en massa pengar. Det andra klubbar klarat av med ”lågbudgetsatsningar” ska nu Djurgården göra med 65 miljoner över fem år i ryggen. Med de resurserna borde resultatet bli exeptionellt och utan motsvarighet i Svensk fotbolls historia. Vore så jävla kul om satsningen om låt säga tre år från nu verkligen ger resultat och att vi kan utvärdera denna utefter hur lyckad den varit istället för tvärtom!
Edit: Och idag skrev Lunkan om långsiktiga strategier i sin krönika på DIF.se, läste han bloggen igår månne?
