Det har varit för dåligt med minnen och nostalgi på sistone, så här kommer lite från Stadion!
För mig är den minst sagt speciella norrmannen Thor-André Olsen en av DIFs mest färgstarka spelare någonsin. Han vaktade Djurgårdens mål 111 gånger under säsongerna 94-97 och blev av fansen vald till årets Järnkamin och Allsvenskans bäste målvakt 95,
Inte nog med att han under ett par år var en sanslöst bra keeper (titta bara på årsdvdn från 95!), han var dessutom en komplett galning med störtskön attityd mot allt och alla. Han kom i mångt och mycket att personifiera den målvaktstyp jag själv försökt vara på plan.
Minns en uppvärmning, från någon gång under hans DIFkarriär, då Zoran Stojcevski dunkade upp ett klockrent skott i krysset från bara några meter framför stackars Thor André. Efter målet var det inte enbart den gamle gode Zorro som jublade högt utan också den del av klacken som under uppvärmningen stått på O/P och bevittnat kanonen. Det hördes också en och annan psykning från läktarhåll om att han borde ha tagit skottet.
Vad gjorde då den så uppenbart hånade Thor-André? Det var ju liksom inte hans grej att ta skit från någon överhuvudtaget.
Jo, han gick majestätiskt fram till klacken, bara ställde sig och väntade in tystnaden. Sen lyfte han teatraliskt handen och gav exakt alla som bevittnat händelsen fingret, från höger till vänster och riktigt lååångsamt. Mot slutet av fingerpekandet hade hans ansikte formats av ett brett flin och klacken bara skrek ut sin glädje. Ett sånt där stadionminne som för evigt etsat sig fast!
Bör tilläggas att den tevespelsgalna norrmannen självklart gjorde detta iförd en keps som täckte ett misslyckat försök till Espen Knutsen-inspirerat hår, underbart!
Edit: Här är några frågor och svar från ett gammalt nummer av järnkaminen.
